Helt lamslagen....

Den 27 juli 2010 kommer alltid att kommas ihåg som en sorgens dag. Strax efter klockan två miste en mycket nära och kär vän och hans äldsta dotter livet i en bilkrasch. Den yngre dottern klarade sig som ett under med ben och armbrott som fysiska skador. De psykiska blir helt klart tuffare. När något sådant händer så kommer många frågor och tankar. Om det finns en gud vart var han då? Det är så orättvist. Jag kan inte fatta detta hemska riktigt ännu. Hela vår by är helt lamslagen. Jag tänker mycket på de anhöriga. Hur ska de orka? Det är när något sånt händer som det är så viktigt att vi stöttar varandra. Tillåter alla att sörja på sitt sätt.

Jimmie du var så snäll och god. Ställde alltid upp när du kunde. Det var du som stöttade och gav goda råd i svåra stunder. Du kommer alltid att ha en hedersplats i mitt hjärta. Saknar dig så fruktansvärt mycket. R.I.P min vän.

Otilia jag kommer aldrig att glömma ditt härliga skratt. Det var så smittsamt att jag nu när jag tänker på det faktiskt kan le lite mellan tårarna. Tänker på alla gånger du var med i stallet. Tänk när du gav Ronja ett tips när hennes stöniga shettis Ninni inte ville gå framåt. Ja ser framför mig hur du säger -Ja kom igen nu! Sov i ro min lilla ängel.

Nu till lite roligare saker. Idag fick Therese och lilla barnbarnet Ellen lämna sjukhuset.Måste vara härligt för hela familjen Kaldal-Lundgren som från och med nu består av tre personer att få landa på hemmaplan. Nu ser jag fram emot att de kommer och hälsar på mormor. Gissa om jag ska promenera med vagnen och vara stolt som en drottning.

På hästfronten har det inte hänt så mycket just nu. Det är ju sånt evinnerligt regnande. Det är snart flytväst som gäller om man ska längre än till postlådan.

Praktiken flyter på. Är mycket intressant och lärorikt. Han kan kan så himla mycket vår käre Zoltan. Helt otroligt att han vet så mycket. Visst känner jag av stressen även om det inte är så att det är djurbesök upp över öronen. Det är jag som tycker att jag inte kan/vet hur jag ska göra. Den där känslan att jag inte duger smyger sig på tyvärr men det går ändå förvånande bra. Det är tack vare att Zoltan är så bra som handledare.

Nu ska jag ta med mig en stoooor Marabou frukt och mandel och sjunka ner i TV-soffan. Ha det gött alla bloggvänner!